Jag har ju haft diabetes nu ett tag, hela 11 år i oktober faktiskt. Det har varit en tuff resa hit med mycket annat som har påverkat runtomkring. Vet inte riktigt vart man börjar berätta.. 

Jag kommer i alla fall ihåg de såhär..

När jag var liten så tyckte jag och min syster att det var roligt att testa blodsockret med pappas blodsockermätare, det ända var att den här gången skulle de bli annorlunda. 

Vi hade precis ätit en stor middag, vi hade gäster om jag inte minns fel, jag och Jenny fick då testa blodsockret, Jennys va bra men jag hade 10,3 mmol/l vilket är högt om man inte är diabetiker. 

Dagen efter åkte jag, mamma och pappa in till karolinska barnsjukhuset för att göra hela proceduren med att dricka socker och vatten, alltså 3 dl socker med 2 dl vatten, detta skulle drickas inom 5 minuter...  Jag kan ju säga att de var allt annat än gott! 

Efter de fick man sitta i vänterummet och gå in till sjuksköterskan en gång i halvtimmen i kanske 3 timmar eller något sånt, tanken var ju att blodsockret inte skulle stiga men så vart de inte ..  

Istället fick vi gå inte på ett rum och vänta på doktorn.. När dom kom in hade dom inga bra nyheter.. Jag hade diabetes.

Mamma började gråta och pappa som inte visade sina känslor blev mest arg, arg för att han skyllde allt på sig själv eftersom jag hade ärvt sjukdomen av honom. Han gick ut och la i bilen, kommer inte ihåg om de var riktigt sant eller om han bara behövde komma ut och samla sig. 

Jag frågade varför mamma var så ledsen och sa att hon var svart under ögon av all mascara :) 

Sen började allt på riktigt, hela omställningen från en helt vanlig vardag till ett liv med diabetes.

Kommer fortsätta skriva men de finns så mycket att säga så jag hinner inte skriva allt nu. Nu ska jag jobba på de bästa jobbet som finns. Ciao!