Cancer.. varför finns de? varför drabbades vi? Min familj, min underbara familj .. Vi va 4 men nu är vi bara 3.

 

Känner att jag behöver skriva lite, om pappa, allt som jag tänker på, varför han? Han av alla miljoners biljoner som bor på denna planet. Min älskade pappa, han togs ifrån mig när jag bara var 13 år gammal, jag skulle precis börja sjunde klass och de var 3 veckor kvar på sommarlovet, det var den 3 augusti 2006.

 

Hur får jag ner alla tankar i en text? Dom är så många. Tiden läker inte alla sår, det blir ärr som skaver och gör lite extra ont ibland. Det har gått hela 8 år och snart 3 månader sen pappa dog, sen samtalet kom tidigt på morgonen, det var mamma som sa "nu har pappa tagit sitt sista andetag". Hela min värld rasade samman, ingenting skulle någonsin bli sig likt igen.

 

Jag var 11 år när mamma och pappa berättade för mig och min syster att pappa hade tumörer i kroppen, jag sprang in på rummet och började gråta. Även fast jag  bara var 11 år så visste jag att de var cancer, den där sjukdomen som så många dog i. Jag kommer inte ihåg så mycket om vad som hände sen. Det var en jobbig period i mitt liv och de som väntade var hemskt.

 

Cancer blev helt plötsligt blev en del av vardagen, den fanns där och växte allt snabbare, men pappa lät inte någon läkare säga att han skulle dö om en viss tid, men cancern var obotlig. Han kämpade på och vi alla försökte leva så normalt som det gick. Men ibland blev de extremt jobbigt, man blev rädd så fort han skulle sova, eller om han inte svarade om man ropade på honom när man kom hem från skolan. Man lev i en ständig rädsla att han skulle försvinna även fast man någonstans visste att det skulle bli så.

 

Kan minnas hur medicinerna gjorde att han hallucinerade, vi kunde ligga i sängen och rätt var de va kunde han säga "där flög en mås" och så pekade han på taket. Cancern var som en bergochdalbana, ibland trodde man att han skulle dö, läkarna kunde säga att nu är läget kritiskt och att tiden snart var inne.

Dagen därpå vaknade pappa och då skulle sjukhussängen fara åt skogen och han var på benen igen, det var då man tänkte att kanske, kanske finns de en chans att vi besegrar detta... om ändå...

 

När någon som står en nära drabbas av cancer drabbas hela familjen, man lever med den, man försöker göra de onormala till normalt, om de ens går.

Jag vill bara skrika, jag blir arg och ledsen på samma gång när jag tänker på vad som faktiskt har hänt, bara tanken på att jag aldrig får träffa pappa igen gör mig förbannad, om han bara inte hade rökt..

Det gör ont i mig när jag ser hur mina nära å kära röker, om dom bara visste vad som kan hända, men alla säger samma sak, "det händer inte mig", men när det faktiskt händer vad gör ni då? Jag vill inte att någon annan ska dö i cancer, jag vill inte att någon annan ska begå samma misstag, snälla sluta rök.

 

Idag kan jag skratta så jag gråter, jag lever ett normalt liv, jag har en skyddsängel som alltid vakar över mig, pappa finns med mig hela tiden, i minnet ser jag honom som jag alltid har gjort, tofflorna kan jag fortfarande höra, haha jag och min syster visste alltid när pappa kom, man hörde tofflorna hasa i golvet och då skynda man sig allt om man hade busat :)

 

Jag har lärt mig att man ska tänka på det positiva och alla roliga minnen, då blir allt lite lättre. En dag i taget brukar man ju säga :)