När jag tänker på ordet acceptera kan jag tänka på hur mycket saker som helst... man ska acceptera varandra, acceptera hur man ser ut osv men när jag fick min diabetes så kunde jag inte acceptera den, jag hatade den!

 

Dom 2 första åren som diabetiker fungerade bra, jag förde mina dagböcker, hade super koll på blodsockret osv.

Dessutom hade jag världensbästa pappa som alltid sa "kom nu Kajsa så tar vi insulin" han satt som alltid på sin pall och jag satt i kökssoffan, de va våran grej liksom.

 

Jag var 13 år när min pappa dog i cancer .. en hemsk sjukdom, usch! Vidrig är vad den är. Allt vart 1000 ggr jobbigare, min diabetes började sakta bana nedför och det gick sämre och sämre ...

 

Kanske 1 år efter pappa hade gått bort så åkte jag in akut med syraförgiftning, de var då det  bara var 10 minuters skillnad mellan liv och död, det finns ett tidigare inlägg som handlar om de för er som vill läsa.

Men de var bara en av många gånger tyvärr...

 

Jag har alltid haft skinn på näsan, säger som jag tycker och är super envis som många vet ;)

Flertal gånger har jag fått höra att jag är äcklig, att jag ska gå in på toan om jag ska ta mina sprutor och att det var rätt åt mig att jag fick diabetes och jag tror inte att jag är den ända med diabetes som har fått uppleva detta tyvärr...

Allt de där gör det inte direkt lättare att acceptera sin sjukdom, det är en jättejobbig kronisk sjukdom som man ska leva med hela livet ..

 

Tänk nästa gång innan du tar din kaffe på morgonen eller äter din mat att du måste kolla blodsockeret och sedan pricka in rätt mängd insulin för just den måltiden .. om det blir för lite blir sockret högt och man blir trött och mår illa och om man tar för mycket försvinner marken under dig och allt börjar snurra. Det är jättesvårt men sakta börjar man lära sig hur man ska göra för att leva så normalt som möjligt, för mig har de tagit ungefär 10 år att acceptera att jag faktiskt ska leva såhär ett tag till .. man kan inte slarva eller hoppa över en dos för man mår förjävligt och kan inte riktigt fokusera på det man ska göra.

 

Många gånger har jag skrikit, gråtit och hatat mig själv för att allt är så jävla jobbigt .. men idag kan faktiskt säga att jag har accepterat min sjukdom och jag kämpar vidare även fast de är tufft ibland!

 

jag är precis som dig! den ända skillnaden är att din kropp sköter insulinproduktionen själv och jag tar min med sprutor eller genom en insulinpump!

 

Får skriva mer senare, mamma fyller år idag och vi ska iväg nu :)

puss å kram